Kanske är det så att jag alltid intresserat mig för förändring? Drivkraften att vara en motor för samhällsförändring började nog väldigt långt tillbaka i tiden, även om jag inte var medveten om det vid den tiden. Intresset för att medvetet börja utveckla mig själv startade nog i samma sekund då jag efter min barnledighet kom tillbaka till min arbetsplats på Umeå lasarett, enbart för att konstatera – livet måste handla om någonting mer? Men vad var detta mer? En sak som jag drömde om var att studera juridik, antagligen för att juridiken som sådan representerar lag, rätt, ordning och vad jag också trodde rättvisa – värden som då var högsta prioritet för mig. Följaktligen började jag läsa på kvällarna för att uppgradera mina dittills ofullständiga betyg. Den dagen jag fick beskedet att jag kommit in på juristutbildningen, utgör fortfarande en av glädjehöjdpunkterna i mitt liv. För mig hade det inneburit ett hårt slit av några års arbete kombinerat med kvällsstudier för att jag skulle nå det mål som jag under flera år strävat mot.

Med mina universitetsstudier öppnade sig en ny miljö, en ny värld där människor inte tänkte och var som jag. På samma sätt som kulturskillnader uppstår när man kommer till ett annat land, på liknande sätt blir kulturskillnader påtagliga när man kommer till en annan miljö. De flesta av mina juridikkompisar kom inte från en arbetarklassbakgrund. Väl medveten om att jag var en främmande fågel som både tyckte och tänkte annorlunda, började jag allt mer ta till mig de värderingar som utgjorde en del av mig själv: följa lag istället för att finna hålrum. I mötet med de andra juridikstuderande blev det tydligt vad jag inte ville bli och representera. Kanske fanns där en möjlighet att som advokat kunna representera klienter som uppfattas som ”samhällssvaga”. Dock kändes det inte som ett helt rätt kliv. Lagstiftningens tillämpning är komplex och mitt möte med rättssociologi förändrade mitt liv, då det blev uppenbart att det fanns alternativ. Med rättssociologin blev jag medveten om mina värderingar, värderingar som kom att ta sig i uttryck i att jag efter en grundläggande examen i juridik, inte fortsatte med mina juridikstudier.

I samma veva som jag lämnade juridiken för att istället börja läsa sociologi, valde jag att lämna min man. Ett beslut som på många sätt har fått konsekvenser för min son som vid den tiden var sex år. Det är inte helt lätt att växa upp med skilda föräldrar. Det jag vet idag är att jag med detta beslut gjorde ett medvetet val, ett val där jag följde mig själv, det jag trodde på och brann för – ett val som kom att leda till att jag från och med nu faktiskt ställt min egen personliga utveckling över familjen. Det var ett helt medvetet val att jag ville skapa mig nya perspektiv, nya livserfarenheter. Livserfarenheter som jag inte kunde se var möjliga att förverkliga inom ramen för det liv som jag levde. Ibland gör vi saker och tar beslut utifrån omständigheterna snarare än att vi medvetet gör aktiva val. Min skilsmässa var ett aktivt val som gjorde att jag med facit i hand kunde se hur mitt liv styrts av omständigheter. Det första aktiva beslutet som jag nog fattade, det var att läsa juridik. När det sedan visade sig bli framgångsrikt hade jag fått mersmak på det resultat som aktiva handlingar skapade i mitt liv. Nu ville jag läsa sociologi för att bli doktorand och forskarstuderande. Jag ville forska om rättens roll i samhället.

Intresset för sociologi, läran om samhället och grunder för mänskligt och kulturellt handlingar och beteende är min passion även om jag idag inte aktivt ägnar mig åt att fördjupa mig i ytterligare teoretiska studier. Helt klart kom mina år som student och därefter doktorand på sociologiska institutionen i Umeå att förändra mitt liv. Att få fördjupa sig i teoretiska perspektiv om hur vi styrs av normer, värderingar och att få utveckla denna nyfikenhet i att under mina doktorandstudier få tillfälle till att lära mer om de grunder som formerar politik och beslutsfattande kopplat till det flytingrättsliga området, var en passion som drev mig framåt. Jag har alltid känt mig priviligerad att få ägna mig på heltid åt det jag brinner för. Att genom litteraturstudier fördjupa min egen kunskap, att undervisa och inspirera studenter till ny medvetenhet om samhället, har alltid varit och utgör en passion. Under mina doktorandstudier var jag hängivet turned on på livet. Jag hade ett mål och ju närmare det kom, ju tydligare blev det att det fanns ett disputationsdatum och därmed avslut.

Frågan började infinna sig, vad händer sen? Vad skall hända härnäst? Omständigheterna bidrog till att jag för andra gången i mitt liv tillbringade en period vid UC Berkeley i Kalifornien. Denna gång under en längre tid för att studera amerikansk asylrättslig politik. En studie som kom att sätta min svenska forskarerfarenhet i ett vidare perspektiv och framförallt kring det som i 2000-talets första decennium konstrueras Europeiska tankegångar om en gemensam och harmoniserad migrations- och asylpolitik. Någon gång här tappar jag passionen för det jag gör, eftersom jag började ställa mig frågan – vad leder detta till? Vad är nyttan med en publicering? Vem läser? För vem skriver jag? Till vilken nytta är min forskning? Jag har lärt mig att i näringslivet ställer man sig ofta följande fråga när man kliver in i nya sammanhang/relationer: ”what’s in it for me?” Det var helt klart att jag inte drevs av en akademisk karriär. När jag kommer hem till Sverige igen bestämmer jag mig för att livet i undervisning måste tas bortom Umeå. Jag flyttar till det mångkulturella livet i Malmö och en tjänst som lektor på IMER Internationell Migration och Etniska Relationer vid Malmö högskola. Det är helt självklart att jag måste vistas mitt i mitt eget forskningsområde.

Bland det första som händer i flytt mellan datorer och byggnader är att allt mitt insamlade datamaterial från USA försvinner. Jag trodde jag hade gjort en backup, men inte. Forskningsmässigt en katastrof, hur får jag kraft att börja om? Jag hamnar i det jag idag kan se är utgör ett disspated mode där jag befinner mig under en viss tid. Jag börjar fundera på om det verkligen är viktigt med en publicering? Jag vet vad jag inte vill, att kliva i den akademiska karriären lockar inte mig. Det är inte konstigt att jag aldrig tar tag i att återskapa det datamaterial som har gått förlorat.

Ny energi infinner sig när jag involveras i ett projekt som kommer att handla om nya tankar kring mottagningen av flyktingar. Detta projekt kommer att förändra mitt liv, då jag nu nära och ingående under tre års tid i många olika sammanhang och konstellationer får följa ett antal Europeiskt finansierade samhällsförändrade projekt. Dessa skall skapa någonting innovativt på mottagningens område, i Sverige och Europa. Givetvis är alla inblandade vid tidpunkten för projektens start inte medvetna om allt det som under projekttiden kommer att hända. Vad som finns från initiativtagarna är en enorm entusiasm till att skapa förändring, viljan att göra någonting nytt och bättre. Vad de inte ännu vet är att de nu kommer att verka inom ramen för vad jag har kallat interorganisatorisk miljö. Deras jobb är att få aktörer från olika myndigheter/institutioner/organisationer i välfärdsstaten att börja tala samma språk och skapa gemensamma erfarenheter. Hur gör man det? Som forskare hade jag förmånen att få följa detta nära och interaktivt, utifrån syftet att studera det specifikt svenska välfärdsstatliga. Jag ställer frågor, observerar och lyssnar och interagerar med det som händer. En viktig lärdom som jag drar är att människor har ett behov att skapa sig sina egna erfarenheter. Det var uppenbart att något saknas under alla dessa möten, även om jag inte förstår vad. Inte förrän vid ett tillfälle då ett av projekten plockar in en konsult som ”gör något” med gruppen. Vid denna tid existerade inte ord som ”processarbete” eller ”ledarskap” i mitt vokabulär. Jag förstår därför inte teoretiskt vad som händer, däremot förstår jag instinktivt att konsulten äger en kunskap om något som jag själv inte har. Hon lyckas nämligen med konststycket att skapa en ”vi-känsla” i en grupp som tidigare präglats av konflikter och dispyter. Denna observation skapar sådant varaktigt intryck att jag blir nyfiken på att lära mer om det jag inte kan, det som ligger bortanför mina teoretiska perspektiv och analyser. Tillfälligheten tar mig in i min egen coachingutbildning hos CTI –The Coaches Training Institute – som precis har lanserats i Sverige. Under min tid i Kalifornien hade jag i återfall av dissipated energi ramlat över denna coachingutbildning. CTI utgör en av de äldsta i världen, etablerad 1992 många år före ICFs (Internationella Coach Federationen) uppkomst 1998. Det faktum att CTI nu hade startat upp i Sverige gjorde mig triggad – jag måste helt enkelt gå dit.

Mitt nya liv började med den Fulfillment kurs som jag gick i januari 2005. En månad dessförinnan hade jag under en helg haft mitt första möte med en för mig helt annorlunda verklighet. Jag hade klivit in i ett sammanhang där min analys och teoretiska perspektiv inte utgjorde fruktbara verktyg. Tvärtom kom jag att upptäcka att teorier och analyser utgjorde hinder för mitt nya lärande. Den första kursen lämnade mig i en total förvirring. Jag kastades nedåt i kunskapstrappan från min omedvetna kompetens som sociolog och forskare till att bli medvetet icke-kompetent kring det ämne som kallades för coaching. Min förvirring var ett uttryck för att jag höll på lära mig någonting nytt och viktigt. Jag måste helt enkelt gå vidare. Jag ville förstå det ledarskap som hade presenteras i rummet. Aldrig tidigare i hela mitt liv hade jag sett denna typ av co-active ledarskap. Modellen är utvecklad av CTI i syfte att fostra nya ”front of the room leaders” – ett ledarskapsprogram som jag senare samma år kommer att påbörja . Under kursen i Balance våren 2005 inser jag att jag för första gången i livet skapar mig ett medvetet mål – att bli en CTI ledare. Någon har sagt mig en gång att ledarskap är sexigt (there is something sexy about leadership) och faktum är, det var nog passionen, öppenheten, autencitet och energin i ledarskapet som attraherade mig. Med CTIs utbildningsprogram i coaching öppnades (förutom att jag fick verktyg och lärde mig professionell coaching) mina egna ögon för min egen medvetslöshet. Med ledarskapsprogrammet öppnades dörren till min egen kapacitet och mod att leva ett medvetet intentionellt liv utifrån en samhällsnytta. Idag vet jag att världen saknar och verkligen behöver fler transformella ledare.

Med CTI börjar en medveten personlig utveckling av mig själv som jag tidigare inte varit i kontakt med. Från och med nu går jag medvetet utanför mina bekvämlighetszoner, utforskar mig själv och mina skuggsidor samt utsätter mig själv för ett stort antal lärotillfällen – det finns inga misslyckanden, det finns bara ett stort antal lärotillfällen. Ju mer vi prövar och lär, ju mer utvecklas vi. Om jag skulle räkna in alla mina utbildningstimmar och i dessa inkludera alla timmar som jag deltagit som assistent på CTIs kurser och ledarskapsprogram, torde jag sammanlagt ha över 1 000 timmars utbildning bakom mig. Det faktum att detta utgör en hel del kan betraktas i perspektivet av att minimumkravet för att bli en Associerad Coach med ICF ligger på 60 utbildningstimmar. Information om mina utbildningar hittar du i min CV. Idag vet jag att vi aldrig är fullärd. Vi lär oss nya saker hela tiden och jag strävar efter att ständigt utforska mig själv på nya områden. Sedan 2005 har jag betraktat mig som en kombinatör, det vill säga en person som både är anställd och egen företagare. Under de senaste åren har jag ägnat mycket tid och stor energi åt författandet av en bok som synliggör det mänskliga fenomen som få personer vill tala om, den röst som vi har vi vårt huvud, men också finns i vår omgivning, den som förmanar och säger ”vem tror du att du är?”. Boken Du och Din Jante: Reseguide i Janteland som jag skrivit tillsammans med Bo Pedersen kom ut september 2009 på Forma publishing förlag.

Idag undervisar jag inte enbart om migrationspolitik utan har även skapat kurser som relaterar sig till ledarskap, entreprenörskap och social förändring. En entreprenör är en person som startar upp nya saker, en igångsättare som ser möjligheter och lösningar, en person som vill utveckla, förfina och förändra. Alla organisationer behöver entreprenörer, då dessa bidrar till att utveckling och förändringsarbete kommer till stånd. En samhällsentreprenör är en person som skapar idéer som är till nytta för samhället, en person som vill utveckla och förbättra förekommande brister i samhället. Många entreprenörer driver dessa idéer som ett projekt, andra låter idén formera sig i en företagsform för att skapa långsiktig nytta för idén och sig själv.

All den nya undervisningen som jag gör idag vore inte möjlig om jag inte hade de verktyg som jag har. Mitt motto är att skapa erfarenhetsbaserat lärande och utmana studenterna att se sin egen erfarenhet och kompetens med stolthet. Det är helt förståeligt att detta kan ses som en motvikt till traditionell föreläsning. Som Benjamin Franklin uttryckt det, det är först när jag blir involverad i mitt eget lärande som jag också lär mig någonting. Den här skillnaden mellan undervisning och lärande är något som jag tycker är mycket intressant, då livet ju består av ett livslångt lärande. På vilket sätt lär vi oss i akademin? Vad är det för kunskap som fostras inom ramen för den miljön?

Om du har orkat läsa min historia så här långt, så vet jag att du gjort det för att det finns något i min berättelse som väckt någonting inom dig. Min passion är att arbeta med människor som vill förändra, förfina och utveckla – både sig själva och samhället. Kanske du som jag vill se ett bättre inkluderande samhälle? Eller så drivs du av synsättet att människor själva skapar sin egen verklighet – vi är vad vi tänker. Oavsett vilket om du känner igen dig och är berörd, tycker jag du skall teckna upp dig här för att lära mer vem du behöver vara för att kunna skapa förändring.