Jag hade förmånen att tillbringa en vecka i Somaliland med min kollega Fredrik Rakar från högskolan i Dalarna. Tillsammans utförde vi uppdrag – att utbilda departementschefer i ledarskap och hållbar förändring samt undersöka möjligheterna för ett fortsatt partnerskap mellan våra enheter i Sverige (Ledarskap och organisation vid Urbana Studier, Malmö Universitet och LeDA vid Högskolan Dalarna) och Somaliland. I denna artikel vill jag lyfta fram några aspekter av vad jag lärt mig av att möta detta spännande land som så få turister har fått uppleva.

Somaliland är inte = Somalia

Landet förklarade sin självständighet från Somalia efter ett blodigt inbördeskrig 1991. Av geopolitiska skäl har de inte ännu fått omvärldens erkännande, även om det borde vara dags efter flera lyckade demokratiska val, med maktskifte. Självständighetsstatusen kan spåras ända tillbaka till den 26 juni 1960 när det brittiska protektoratet Somaliland fick sin självständighet från Storbritannien, några dagar innan Somalia blev självständigt från Italien.

På 1960-talet gick det hela fredligt till utan några stridigheter. Landet erkändes genast av Storbritannien och ett antal andra länder och kom att utgöra den 19e afrikanska nationen som fick sin självständighet. Emellertid fanns det krafter som ville driva fram ett Storsomalia utifrån tanken att samla alla somalisktalande områden från fem länder under en gemensam flagga. Somaliland kom därför att ingå i en löst sammanhållen federation med grannlandet Somalia.

Det visade sig dock att sammanslagningen inte alls kom att gynna de somaliländska medborgarna, som under militärdiktaturen i Somalia utsattes för kraftig diskriminering. Så småningom utbröt ett inbördeskrig och många somaliländare kom att fly landet. Många av dem hamnade i Sverige, SCBs statistik visar att det finns idag drygt 70 000 personer med somalisk bakgrund.

Somalilands fredsutveckling har dock sett annorlunda ut än resten av Somalia. Efter separationen 1991 kom Somaliland att samla alla klaner i landet för att påbörja ett försoningsarbete från grunden. Efter månader av samtal kunde man enas om att grunda ett demokratiskt land inom gränserna för det Brittiska Somalilandet som existerat tidigare. Den 18 maj 1991 utropade Somaliland sin självständighet efter att under nästan trettio år varit en del av diktaturen Somalia.

Landet har anammat FNs deklaration om mänskliga rättigheter och har en utvecklad jämställdhet med både kvinnliga ministrar och borgmästare samt en kvinnlig polisstyrka. Det har byggts upp ett demokratiskt system efter brittisk modell. Barnens rätt till grundskola är säkerställd och i landet finns mer än 30 universitet. Somalilands rätt till självständighet är dock erkänd av enbart några få länder.

Många tänker att Somaliland och Somalia är samma sak. Det sistnämnda är dock enligt uppgifter ett av de farligaste länderna i världen att vistas i, speciellt för västerlänningar. Somalia har i decennier präglas av våld och terrorism, medan Somaliland varit stabilt sedan 1990-talet och har genomfört ett flertal demokratiska val. Somaliland har byggt demokratiska institutioner utan hjälp från omvärlden, medan utvecklingen har gått i diametralt motsatt riktning i det våldshärjade Somalia, där världssamfundet pumpat in miljarder dollar i bistånd i decennier, utan resultat.

Uppdraget

Vi anländer en kylig torsdagsmorgon i februari 2020 till Hargesia. Vår flight har gått via Dubai och den sista sträckan gör vi efter 4 timmars väntan på flygplatsen. Flygplatsen under denna tidiga morgon består av ett myller av människor, många i vår terminal på väg till Mecka. Jag har min slöja runt halsen, men har inte känt det som angeläget ännu att ta på mig den. Ombord på planet visar det sig att det är jag och en till kvinna, förutom flygvärdinnan som är de enda kvinnorna utan slöja. Men min medpassagerare har uppenbarligen varit med förut. När planet har landat är hon snabbt uppe för att kränga ner sitt bagage från hyllan och finna åt den långa kaftan som hon slänger över sina tighta jeans och tröja. Hon får upp en sjal och arrangerar snabbt sitt långa hår med en van hand. I jämförelse med henne är jag en nybörjare som söker göra ett arrangemang utifrån det jag tränat på hemma framför spegeln.

När vi lämnar planet så skänker jag min slöja en viss tacksamhet då det blåser en väldigt kylig vind ner från bergen. Solen ger ett väldigt speciellt sken som jag inte sett förut. Vi vandrar mot byggnaden där vi hänvisas till sidoingången och välkomnas av våra värdar, men först scannar en kvinnlig tjänsteman min panna för att undersöka att jag inte har Corona-viruset.

Under en vecka har jag och Fredrik ett uppdrag i Somaliland – att utbilda topptjänstemännen i regeringskansliet. Men tanken är också att vi skall lära förstå landets kultur och den institutionsuppbyggnad som skett under senare år för att på bästa sätt kunna möta den lokala kontexten i de utbildningsdagar som vi skapar.

När vi åker in till staden som vuxit från 200 000 invånare till en huvudstad med över en miljon invånare på några år formerar jag mina första intryck…. undermåliga vägar, getter, åsnor med vattentankar, bostadshus som inte torde ha några moderniteter och sedan av och till dessa moderna ståtliga byggnader som i de flesta fall visar sig vara banker eller telekombolag…Staden har massor av hotell i olika klasser. Känslan av att detta är en stad i nybyggartillväxt är påtaglig. Längs gatorna formeras den starka entreprenörsandan under taken av plåtskjul.

Det är inte konstigt att i ett land där 70 procent av befolkningen är arbetslösa frodas en kultur av självförsörjning då det är en chans till överlevnad. Arbetslösheten i landet räknas som en av de högsta i världen. Den är särskilt svår bland de yngre, vilket är en anledning till att många söker sig vidare för att finna jobb i andra länder. Somaliländare som flydde till följd av kriget har under många år levt i exil, är nu redo att återvända, eller deras barn som kom att bli födda i andra länder. Somaliland har begränsat finansiellt stöd från FN, men också från svenska Sida, främst via Forum Syd. Den somaliska diasporan bidrar genom att skicka tillbaka upp emot en halv miljard dollar varje år i s.k. remitteringar (https://www.svd.se/nya-entreprenorer-bygger-upp-somaliland)

Kamelerna

Nybyggarandan ligger i luften. Det här känns som ett blomstrande land för entreprenörskap … och det blir allt mer lukrativt med återvändande somaliländare som med sina pengar kan hjälpa till att bygga upp landet, men också en ny medelklass. Det är ett gynnsamt tillfälle för både investerare och företagare att etablera sin verksamhet. Det växer fram nya samhällsklasser som har pengar och har bott i väst… de vill ha sin cappuccinos och latte. På så vis får vi höra att det faktiskt finns ett bästa ställe där man kan få sig en ’riktig’ cappuccino i Hargesia: “En cappuccino som smakar precis som hos Starbucks.”

Kaffehistorian berättas för oss där vi sitter i skuggan av det stora Akaciaträdet. Det är en fredag förmiddag strax innan bönen. Med oss finns några äldre män, alla prominenta och klädda i vita långa särkar. De umgås tillsammans innan det är dags att gå till moskén, diskuterar det senaste valet och vad som behöver göras. I ett land där varenda människa har mobiltelefon, så är det ingen vid bordet som under denna stund använder den. Vi sitter där i vår enkelhet och umgås, även om det ibland inte sägs någonting. Akaciaträdets bladverk svalkar mot den allt gassande solen.

Så plötsligt dyker de upp! Majestätiskt glider de fram… Somalilands stolthet – kamelerna. Deras närvaro spärrar för ett tag av hela gatan där bilarna tålmodigt får vänta bakom dem. De glider fram och jag tar fram min mobiltelefon och lyckas fånga ögonblicket både på bild och video.

Kamelernas ägare griper in och tvingar in dem mot vägkanten så att bilarna enklare kan köra förbi. Inte enbart vi utan även somaliländarna själva är fascinerade. Det är som tiden står still och det är inte bara jag som ställer mig upp för att se dem bättre. Jag frågar hur ofta djuren dyker upp i deras närområde. Handlar det om varje dag eller allt mer sällan? De säger att det kanske händer en gång per vecka. Det känns verkligen som ett privilegium att få se dem. Kamelerna visade sig i sin fulla karavanståtlighet!

Samtalet under trädet fortsätter….

… och vi kan hänföra oss i närvaron att sitta där och njuta av stunden med kamelerna. Jag tänker att det är den vita kvinnans privilegium att sitta här bland männen. Att vistas i det offentliga rummet är ju annars i de muslimska länderna främst männens domäner. Så även här i Somaliland.

Vägarna

Ali som skjutsar oss till den första utbildningsdagen säger att hans bil behövs på dessa vägar då de verkligen är förfärliga. Vi kontrar med att det är bättre att ha förfärliga vägar än förfärliga människor. Det som slagit oss är hur trevliga alla somalilandsbor är. Människor vill verkligen väl och är oerhört vänliga. Det är mycket som vi inte hinner se, helt enkelt för att vi jobbar mest hela tiden. Det har varit dagar av en fruktansvärd anspänning. Trots allt har vi planerat en utbildningsinsats för de största departementen i regeringen. Hur kommer de ta emot vår utbildning? Hur kan vi skapa en utbildning som kan möta dem där de är och samtidigt ge dem någonting… de lärdomar som de behöver för att bli bättre rustade i en framtid när externa biståndsgivare sakta kryper in i förvaltningen av landet?

Ali tar oss till det stora hotellet vid utkanten av staden. Det här är en del av staden som vi inte har sett tidigare. Forum Syd har en gigantisk villa som är inhägnad och den ligger nästgårds vid hotellet där vi håller vår utbildning.

Sand, sand… överallt är det sand. Jag tänker att det är tur att det inte är regnsäsong får då hade det varit lera. Från början söker jag skydda mina skor, men inser att det är helt uteslutet. Spåren av sand syns överallt. Människorna vi möter på hotellet har välputsade skor, men längs ned syns en kant av den somaliländska sanden. Sedan har vi det speciella ljuset som har en väldigt speciell varm färg. Kanske är det reflektionen från ökensanden? Det känns nästan som en dimma av finkornig sand som går genom staden.

Jag fascineras där jag sitter i baksätet och suger in alla intryck av stadens myller, människor som skyndar fram mellan bilar, getter och en och en annan åsna. Här finns massor av bilar, täckta med massor av sanddamm. Det är lätt att se vilka som sköter sina bilar. Eftersom vatten inte är en självklarhet överallt så får man köpa det från den förbipasserade mannen med åsnan som har en vattentank. Så ser jag mannen som precis köpt en hink vatten söka få loss den värsta sanden…

På eftermiddagen är det dags för oss att ta oss tillbaka till den vita landcruisern som har tagit oss på en tur runt Hargeisa denna tidiga fredagsmorgon. Vägarna är sandiga, gropiga och i illa skick. Det är ingen överdrift att säga att infrastrukturen har påtagliga brister. Men plötsligt kommer vi till en asfalterad bit. Det visar sig att vägen går in mot det område där ministrar, ambassader och utländska beskickningar bor. Självklart blir det så att asfalteringen startar i områden där den rika världen har sina beskickningar, men också där en växande inhemsk överklass bor. I detta område finns det ståtliga byggnader som gömmer sig bakom murar.

Soldaterna

Soldater finns där överallt. Försedda med klassiska AK-47:or vaktar de hotellen och genomsöker alla gäster. På hotellet där vi bor kontrollerar de oss första dagen. Därefter så behöver vi inte genomgå sådan rutinkontroll. På vägarna finns dom i formen av check-points. De finns i vissa zoner och sköter gränsbevakningen in till stadsdelar och de finare hotellen.

En dag åker vi till kuststaden Berbera. Hela vägen genomgår en ombyggnad. Asfaltering skall upp och broar skall byggas. Utländska investerare vill skapa en frihandelszon och korridor från hamnen till Etiopien. Vägen går ibland rakt över flodbottnar. Som tur är finns där inget vatten under vårt besök, men i tider av regn förstår vi att delar av vägen kan ligga under djupt vatten. Att ha fordon för ändamålet är därför ett måste. Men som sagt nu är det bestämt att här skall byggas broar. Vägen till hamnstaden är allt för viktigt för att inte vara snabb och lättillgänglig.

Vi åker i de bilar som kännetecknar regeringen. De har gröna vägskyltar vilket signalerar till alla soldater vid check-points att de inte behöver vara så särskilt noggranna. Medan andra bilar genomsöks, glider vi igenom genom att veva ned bilrutorna. Jag vinkar lite förläget, glad och tacksam att slippa den tid det kan tänkas ta att vår bil och bagage skulle gås igenom.

På vår färd till Berbera har vi en särskild soldat med oss. Hans närvaro känns lugnande speciellt vid det tillfället då vi stannar till vid ett övergivet sjukhus från Sovjettiden för att ta en bild. Det visar sig att det övergivna sjukhuset vaktas av soldater. Kanske bor där en överste eller general? Man skulle kunna tro det av den nya moderna och blänkande bilen som står parkerad under husets skyddande tak. Vakten vid grinden säger att vi kan ta en bild, men snart kommer någon ut och skriker till oss. Vi drar oss skyndsamt tillbaka, utifrån insikten att vår närvaro var påtagligt störande.

Nästa tillfälle som soldaten är mig behjälplig är när vår chaufför bestämmer sig för att jag skall få ta kort på getter. Halvvägs på väg från Berbera stannar han till för att han ser att här finns en massa getter som vi kan gå till. Med soldaten i täten eskorteras jag över gatan. När jag lämnar vägkanten för att kliva in i ökensanden, frågar jag undrande om här kan finnas ormar? Det kan man nog inte veta, men vetskapen att ha en person med gevär över axeln gör ju turen tryggare. Soldaten går före oss och jag följer i hans spår.  När vi kommer närmare getterna så att jag kan ta en bild. Vår chaufför slänger sig över en get och fångar honom så att jag kan ta en bättre bild. Jag börjar förstå att det här är en spännande utflykt inte enbart för mig utan även för de två männen som glatt skrattar åt min reaktion när geten fångas för att kunna posera mot min kamera.

Kvinnorna

Många kvinnor i väst skulle bli upprörda över tanken att känna att de fritt inte kan vistas och umgås på lika villkor som män. De triggas igång av en känsla att kvinnorna inte är behandlade på samma sätt. Att män inte vill hälsa på dem genom att ta i hand, att de måste bära slöja och fotsida klänningar. Sett från mitt perspektiv handlar allt just om förmågan att se olika perspektiv, det faktum att jag bär slöja och täcker mitt hår, uppskattas och ger mig ökad respekt i sammanhanget. Inte främst för att jag döljer håret, utan för signalvärdet i att jag försöker respektera deras seder.

Jag tänker på de olika roller vi har i livet. I min roll när jag bidrar så att västvärldens kvinnor kan finna sin feminina energi och kraft så är det självklart att kvinnligheten handlar om att lära sig bejaka sin kropp – att älska sig själv. Men kvinnorna som lever i muslimska länder tycks ju inte ha några problem med sin feminina energi. De umgås med kvinnor, kultiverar kvinnlighet och bondar med varandra som kvinnor.

Jag möter dem på toaletterna när jag hör hur de skrattar och pratar samtidigt som de svalkar sig med vatten runt halsen och pannan. Jag ser de välsminkade ansikten som döljer sig bakom den niqabbärande (helt täckande med enbart ögonen synliga). Dessa svartklädda svävar elegant fram och det man ser är de fantastiska ögonen, välmålade och synliga blottar de sig genom springan i huvudbonaden. Självklart måste det bli så att när ingenting annat än ögonen visas upp så lägger man stort fokus på dem. Ögonen skall synas från sin allra bästa sida.

Slöjan

Det finns olika typer av slöja. Majoriteten bär en mer heltäckande sjal som inte enbart täcker håret utan även överkroppen. Niqabbärande kan ha olika färg på sin huvudbonad och visar sig vara betydligt färre än de fotsida färgade dräkterna med en täckande slöja som överdrag. Ofta i många olika vackra mönster och färger. I sällskap svävar de fram på gatorna. När människor i väst ser slöjan som ett uttryck för kvinnligt förtryck, så har de missat att i denna kultur är den en förlängning av kvinnans kropp. Våra tankar och attityder till slöjan synliggör vårt eget fördömande. När vi gör anspråk på att tolka dessa kvinnors vardagsverklighet så skapar vi ett förtryck som är baserat utifrån vår västerländska erfarenhet. En postkolonial maktposition som synliggör diskursen mellan ‘vi och dom’ där ’vi’ gör anspråk på att ha tolkningsföreträde.

Slöjans utbredning i muslimska länder kan däremot, om vi följer forskaren Massoud Khamalis resonemang, ses som ett uttryck för den muslimska kvinnas identitetsskapande i ett senmodernt samhälle. Utan att direkt veta får jag känslan att ju mer färger i hennes kläder, ju högre status. Med en niqab så kan det även ses som maktposition och uttryck för pengar. Det som skiljer den rika kvinnan från den fattiga kan måhända uttryckas genom en niqab? När hon bär den så skiljer hon sig från mängden av slöjor, oavsett om de är färgglada eller ej. Hon är mystisk och hemlig. Vi anar de välmålade kolsvarta ögonen i en blick som kan få vilken man som helst att drunkna…

Vad många i västvärlden har svårt att förstå är att den heltäckande mystiken kan uppfattas som mer sexig än avkläddheten. Vi vet inte vad som finns där bakom slöjan…. men vi kan ana… De hennamålade händerna, de välformade naglarna, smycken i guld… designhandväskor… sammantaget utgör det ett paket av sexig elegans, en kvinna som endast visar sig för sin man…. och i sällskapet av andra kvinnor. Måhända där de gemensamt firar det som de har gemensamt – innebörden av att vara kvinna. Åt omvärlden lämnar de bara små smulor av ledtrådar i en beslöjad mystik.

När vi går uppför trapporna till hotellet ser jag de två kvinnorna som jag tidigare mötte på toaletten. En niqab går att känna igen på sin handväska lär jag mig. Inne på toaletten fick jag ta del av deras välsminkade ansikten. Detta är kvinnor som är stolta över att vara kvinnor och mer i kontakt med sin egen kvinnlighet än många av västvärldens sönderstressade kvinnor som lever på gränsen till utbrändhet. De bär sin kvinnlighet med värdighet, även om den är täckt av en niqab.

Om heltäckande är en funktion av vad det innebär att ha pengar, så kan man säga att med pengar följer ju också en valfrihet. Finns det pengar kan du alltid åka utomlands till en kultur där det är socialt accepterat att ta av sig kläderna. Som amerikanarna säger till dem som åker till Las Vegas: “what happens in Vegas stays in Vegas”. Trots allt är det inte mer än en flight från Arabvärlden till platser där det är socialt acceptabelt för både kvinnor och män att ta av sig kläder.

Så kan vi i samförstånd skratta tillsammans, jag och paret som sitter bredvid mig på planet hem till Sverige efter vår mellanlandning i Dubai. De är på hemväg från sin årliga återkommande fyra veckors långa Thailandsemester. Kvinnan frågar mig generat om jag var tvungen att bära slöja. Jag berättar att jag burit fotsida bylsiga klänningar med en slöja ovanpå precis som alla andra kvinnor för att passa in… Så skrattar dom och säger att det minsann är skillnad från i Thailand där de tar av sig kläderna. Men de berättar också hur kvinnor på planet som landade i Dubai återanpassar sig efter sin utlandssemester.

Precis som när planet gör sig redo för landning, gör sig kvinnorna redo för att ikläda sig sin kvinnliga roll som innebär att upprätthålla sin distans från omgivningen – de tar på sig sin niqab. Samma fenomen som jag gör när jag landar i Somaliland, jag ser till att linda min sjal runt mitt huvud så att det täcker hud och hår, inte för att särskilja mig utan för att passa in i kulturen.

Kanske är det inte konstigt att den kultur av allt mer heltäckande som går från de oljerika länderna till övriga muslimska länder kan ses som en respons på en värld i förändring och tider av samhällelig upplösning? Människor som förflyttats från sina hem, söker hitta sin identitet i en komplex värld av oordning. Det är inte underligt att man riktar blicken mot den framgångsrika delen av världen. Hur gör dom? Kanske är det i denna kontext som det går att förstå slöjans utbredning även i länder där den inte utgör ett lagstadgat tvång?

Jag menar inte att jag förespråkar niqab och andra heltäckande slöjor som burka i vår svenska kultur. Även om rätten till fri religionsutövning är fastlagt i grundlagen, så utgör heltäckande slöja en kränkning av det offentliga rummets kommunikation. Kommunikation sker ju inte enbart verbalt utan även icke-verbalt. En slöja som täcker ansiktet lägger därför hinder i vägen för ambitionen om det öppna demokratiska samhället som innebär att vi vill kunna se människors ansikten för att kunna tolka ansiktsuttryck och signaler. I den heltäckande slöjan följer hemmets skyddande stängsel och murar med som symboliskt skydd mot en kaotisk omvärld, i de länder där offentligheten brutit samman och allmänna platser känns hotfulla. Är vi på väg åt samma håll?