Under många år trodde jag att personlig utveckling handlade om att må bättre.

Att bli lugnare.

Mindre stressad.

Mindre reaktiv.

Mer balanserad.

Idag tror jag att det bara är en del av bilden.

För livet verkar inte bli mindre med tiden.

Tvärtom.

Ju mer vi lever, desto mer möter vi.

Mer kärlek.

Mer ansvar.

Mer komplexitet.

Mer osäkerhet.

Mer sorg.

Mer glädje.

Frågan är därför kanske inte hur vi ska känna mindre.

Frågan är hur vi kan vara närvarande i mer.

De senaste veckorna har jag suttit vid min mammas sida medan hennes liv närmar sig sitt slut.

Det har varit en av de mest intensiva perioderna i mitt liv.

Inte därför att jag känner en enda stark känsla.

Utan därför att jag känner många samtidigt.

Jag känner sorg över att förlora henne.

Jag känner stolthet över den kvinna hon är.

Jag känner tacksamhet över att få vara här.

Jag känner glädje när hon skämtar med vårdpersonalen.

Jag känner ömhet när någon flätar hennes hår.

Jag känner kärlek.

Och ibland känner jag allt detta samtidigt.

Det är då jag inser att nervsystemets kapacitet kanske inte handlar om att skapa mindre känslor.

Kanske handlar den om att kunna vara närvarande i mer av livet.