Jag har ofta fått frågan varför jag aldrig blev dejtingcoach.

Med tanke på att jag under många år arbetade med relationer, kärlek och personlig utveckling hade det kanske varit ett naturligt steg.

Men sanningen är att jag aldrig varit särskilt intresserad av hur människor hittar varandra.

Det som alltid fascinerat mig är vad som händer när kärleken möter verkligheten.

Hur hanterar vi konflikter?

Hur möter vi besvikelser?

Hur förändras kärleken när den första förälskelsen lagt sig?

Och kanske den viktigaste frågan av alla:

Vad är egentligen kärlek?

När jag idag ser program som Gift vid första ögonkastet, Love is Blind och andra relationsprogram slås jag av hur lika de är, trots sina olika format.

De kretsar nästan alltid kring samma berättelse.

Någonstans finns den rätta personen.

Om vi bara hittar henne eller honom kommer kärleken att blomstra.

Jag säger inte att den berättelsen är fel.

Men jag undrar om den är fullständig.

För vad händer om vi bygger hela vår förståelse av kärlek på idén att den finns där ute och väntar på oss?

Vad händer om vi, utan att märka det, börjar tro att en annan människa ska ge oss det som vi själva upplever att vi saknar?

Efter många års arbete med människor genom kärlek, konflikter och livskriser har jag börjat ana att den djupaste frågan kanske inte är:

Vem ska jag älska?

Utan:

Från vilken plats inom mig älskar jag?

Den frågan förändrar allt.

Då blir relationen inte längre platsen där jag hoppas bli hel.

Den blir platsen där två människor får mötas med den kärlek de redan håller på att upptäcka inom sig själva.

Det betyder inte att längtan efter en partner försvinner.

Jag tror att längtan är djupt mänsklig.

Men kanske förändras dess riktning.

Kanske handlar mognad inte om att sluta längta.

Kanske handlar den om att upptäcka att kärleken inte har sitt ursprung i den andra människan.

Och när det sker förändras också relationen.

Den andre blir inte längre den som ska fylla ett tomrum.

Relationen blir istället en plats där kärleken får ett uttryck.

Jag undrar ibland om vår kultur har lärt oss att söka kärlekens form innan vi upptäckt dess källa.

Kanske är det därför så många av oss blir besvikna.

Inte för att kärleken saknas.

Utan för att vi söker den på fel plats.

Jag har inga färdiga svar.

Men jag undrar om den största kärlekshistorien kanske inte handlar om att hitta den rätta.

Utan om att upptäcka den kärlek som alltid funnits där – och först därefter möta en annan människa från den platsen.