Somatisk förståelse är ett begrepp som allt oftare används.
Vi talar om nervsystemet, reglering, embodiment.
Men ofta stannar språket vid det intellektuella.

Det låter klokt.
Men kroppen förblir ändå något vi försöker göra rätt med.

För mig blev innebörden av somatisk förståelse tydlig – som ett resultat av sjukdom. Men också till följd av arbetet med mina Gene Key. En morgon – blev det verklighet inte genom teori, utan genom smärta.

Jag vaknade med värk.
Den där värken som jag trodde hade släppt, men som återigen gjorde sig påmind. Kroppen sa tydligt att den ville röras. Inte pressas – röras.

Av gammal vana rullade jag ut yogamattan. Jag har gjort yoga varje morgon i stora delar av mitt liv. Men redan i de första rörelserna blev det tydligt hur mycket som förändrats. Hur ur form min kropp var. Hur långsamt allt behövde gå.

Sakta, sakta tog jag mig igenom några få solhälsningar. Varje rörelse fylld av minnet av hur det brukade kännas – och kontrasterna till hur det känns nu. Till slut lade jag mig i savasana.

Det var då jag kände det.

Smärtan hade ett centrum.
Under mitt vänstra skulderblad.

Den platsen har funnits med mig i över 25 år. En spänning som ibland känts som en hård knuta. Massörer har försökt arbeta med den. Ibland har den visat sig tydligt, ibland legat dold. Men den har alltid varit där.

Den här morgonen talade den till mig.

Jag började beröra området varsamt mot mattan. Inte för att bli av med smärtan – utan för att låta den kännas.

Och då kom tårarna. Djupa, uråldriga. Det kändes som om de kom från själen.

Min kropp skakade i gråt.
Och jag hörde mig själv säga förlåt.

Förlåt för alla gånger jag inte lyssnat.
Förlåt för alla gånger jag fortsatt ändå.
Förlåt för att jag gjort kroppen till ett redskap, ett projekt, något som skulle prestera.

Jag lovade min kropp att ta hand om den.
Inte bättre.
Utan verkligare.

Det som hände sedan var intressant. Smärtan släppte i ryggen – men intensifierades i käken, där jag också haft ont. Kroppen visade ett mönster, inte ett problem.

Det här är somatisk förståelse.

Inte att “fixa” smärta.
Inte att optimera nervsystemet.
Utan att stanna kvar när kroppen svarar.

Somatisk förståelse innebär att:

• kroppen får vara subjekt, inte objekt

• smärta blir information, inte fiende

• rörelse sker i relation, inte enligt schema

• lyssnande ersätter ambition

Jag insåg också något annat den här morgonen. Kroppen visar mig vägen – utan dramatik. Och den visar mig vägen framåt genom spänningarna, inte runt dem.

Kvällen innan hade jag skrivit till min yogalärare. Jag kände att det kanske var överambitiöst att tro att jag skulle klara klasser två gånger i veckan. Kanske till och med klasser överhuvudtaget var för mycket just nu?

När jag senare försökte ta mig till lokalen gick jag vilse. Tiden rann iväg. Jag vände hem igen. Under hela den stunden var mitt nervsystem starkt stressat.

Det var också somatisk information.

Kroppen sa inte: rör dig inte.
Den sa: gör det inte på det här sättet.

Somatisk förståelse är att ta detta på allvar.
Att inse att kroppen måste få uppleva, om och om igen, att vi menar det vi säger.

Att vi:

• avbryter när det blir för mycket

• ändrar planer utan skuld

• inte pressar oss in i strukturer som ännu inte bär

• stannar kvar i relationen med kroppen även när det är obekvämt

Det är så tillit byggs i nervsystemet.
Inte genom intention – utan genom konsekvent handling.

Somatisk förståelse är inte snabb.
Den är inte spektakulär.
Men den är djupt transformerande.

För när kroppen börjar våga tro på oss igen,
då kan rörelse, relation och liv långsamt återta sin naturliga rytm.

Och det är där verklig förändring sker.

Nothing to fix here.

And this, too, is Embodied Leadership.