Maria lärde mig att ta itu med mina problem på egen hand och varje möte kändes som att… Ja men lite som att städa sig själv mentalt, ”Vilket rum tar vi idag?” ungefär. Allt från barndomsproblem, min relation med män och panikångest kunde vi till exempel gå igenom.

Under Marias coaching gick jag från att vara en ung tjej fast i psykvården och psykofarmaka till att nu sitta i en härlig lägenhet på Sicilien, omedicinerad glad och nykär. Allt det där kan vi ju inte ”beskylla” Maria för, men en stor del. Och let’s face it, det är rätt fräckt att sjutton år gammal få säga ”Jag behöver gå tidigare idag, jag har ett möte med min coach.”. Efter en tid hos Maria slängde jag min psykofarmaka bokstavligen talat i soptunnan, och när det var dags att byta till vuxenpsyk, ja då tog jag helt enkelt inte upp kontakten med dem. Jag blev en glad och bortglömd patient.

Jag brukar kalla Maria för Maria-på-pott-kanten. För det är precis så hon fick mig att förändra mig, och jag har även bevittnat detta beteende hos Maria privat, till och med på fester har jag sett den där coachglöden hon har i ögonen tändas och en eller annan deltagare blivit satt på den här pottkanten. Man kan liksom varken svara eller säga emot och tillslut inser man att man kanske har fel/det är någonting annat som är rätt eller ja, man måste ändra på sig. Och för att något nytt skall växa fram, behöver vi bryta gamla föreställningar, eller hur?

Så jag hälsar alla hjärtligt välkomna att dela pottkant med mig och alla andra personer som Maria inspirerar och hjälper till förändring.