Under många år trodde jag att nervsystemets reglering handlade om lugn.

Om att minska stress.

Om att känna sig trygg.

Om att hitta balans.

Idag tror jag att det är en alltför begränsad beskrivning.

De senaste veckorna har jag suttit vid min mammas sida medan hennes liv långsamt närmar sig sitt slut.

Det har varit dagar fyllda av kärlek.

Dagar fyllda av sorg.

Dagar fyllda av humor.

Dagar fyllda av smärta.

Ofta allt på samma gång.

Jag har sett henne skratta med vårdpersonalen.

Jag har hållit hennes hand när hon haft ont.

Jag har känt stolthet över den kvinna hon varit.

Och jag har känt sorgen över att en dag behöva leva utan henne.

Det som förvånat mig mest är inte att dessa känslor finns.

Det är att de kan finnas samtidigt.

I vår kultur talar vi ofta om känslor som om de avlöser varandra.

Först glädje.

Sedan sorg.

Först kärlek.

Sedan förlust.

Men mänsklig erfarenhet fungerar sällan så.

Jag kan känna djup tacksamhet över att få sitta hos min mamma samtidigt som jag sörjer att jag kommer att förlora henne.

Jag kan skratta åt en av hennes repliker och gråta över hennes skörhet samma timme.

Jag kan känna stolthet och sorg i samma andetag.

Kanske är detta en av de viktigaste sakerna nervsystemets kapacitet möjliggör.

Inte att välja bort det svåra.

Utan att hålla flera sanningar samtidigt.

När nervsystemet saknar kapacitet blir intensiteten ofta överväldigande.

Vi behöver fly.

Distrahera oss.

Kontrollera.

Stänga av.

Skapa avstånd.

Inte för att vi är svaga.

Utan för att det som känns är större än det vi just då kan bära.

Men när kapaciteten ökar händer något annat.

Smärtan försvinner inte.

Sorgen försvinner inte.

Kärleken försvinner inte.

Istället ökar vår förmåga att vara närvarande mitt i allt detta.

Det är därför jag allt oftare tänker att nervsystemets reglering inte handlar om lugn.

Den handlar om kapacitet.

Kapacitet att hålla kärlek utan att förlora sig själv.

Kapacitet att hålla sorg utan att stänga hjärtat.

Kapacitet att hålla osäkerhet utan att tvinga fram svar.

Kapacitet att hålla både kärlek och förlust samtidigt.

Kanske är det just där embodied leadership börjar.

Inte i vår förmåga att kontrollera livet.

Utan i vår förmåga att vara närvarande när livet visar sig i hela sin komplexitet.