Det sägs att vi alla människor i grund och botten söker intimitet, kontakt och tillhörighet. Vi vill vara del av en gemenskap. Vi vill vara del utav ett större sammanhang… Där vi har en röst… Där vi är bekräftade… Där vi är sedda.

Allt detta handlar om grunden till vad vi alla människor egentligen söker – intimitet. Vi har alla ett behov att känna oss älskade. Vi har alla ett behov att känna oss sedda. Vi har alla ett behov att bli bekräftade. Vi söker och ser oss själva i omgivningen med andra. Och om vi inte känner oss sedda, inte känner oss bekräftade… så är det som om någonting djupt inom oss inte har blivit erkända…

En coachingklient gav uttryck för det på följande sätt – ”jag vill känna att jag duger som jag är”. Men tänk om det är så att du inte är där? Du känner inte att du duger som du är? Det är just i detta land av osäkerhet som bristtänkande och lidande råder.

Om du inte kan älska dig själv, hur kan du då älska andra? Om du inte kan skapa intimitet till dig själv, hur kan du göra det med andra?

Det är just i detta land av utforskandet av dig själv som du kan lära dig att det enda riktiga du kan göra är att vara ärlig mot dig själv. Ärlig mot din omgivning. Ärlighet leder till uppriktighet. Ärlighet leder till tillit. Tillit leder till intimitet. Uppriktighet är lika med tillit.

När du kan lita på dig själv, kan du lita på din omgivning. Så länge du inte litar på dig själv, kan du inte heller lita på andra. Det här tar sig ytterst uttryck i relationer. Vem är du? Vem vill du vara? Hur kan du skapa den intimitet och tillit som du egentligen skulle vilja representera?