Den 24 mars 2011 hade jag förmånen att få vara med under en Challenge Day på en highschool i Silicon Valley. Under en dag samlas 100 elever i den stora gymnastiksalen där det sker ett processarbete som handlar om att  få elever att kliva ut ur sin bekvämlighetszon börja agera utifrån den dom är istället utifrån den image som vi som människor ofta sätter upp. Det var en transformerande dag som kom att betyda mycket även i mitt eget liv.

Dagen börjar med olika typer av aktivitetsskapande övningar som utmanar och tar eleverna in i spontaniteten att kunna vara sig själv, utan att tänka. Jag tänker på hur vi i Sverige ofta tror att det finns en amerikansk bild där människor tror på sig själv, slår sig själva för bröstet och tycker att man är bäst, allt samlat i ett glatt tempo till fartig bild – den bilden är inte amerikansk – den är medvetet skapad för att just ta människor ut från deras bekvämlighetszon OCH till skillnad mot i Sverige så sker detta arbete medvetet i olika typer av sammanhang.

Utgångspunkten för Challenge Day, likväl som andra events som har till syfte att skapa förändring hos deltagarna är att det finns en medvetenhet, en medvetenhet om betydelsen av att positiva energier skapas i ett rum. Vi fick veta att dessa positiva energier var nödvändiga för att eleverna överhuvudtaget skall kunna tas in i den process som skulle ske och ta sin början från lunchtiden, som syftar till att emotioner och känslor blir synliga. Chris en av våra ledare gav uttryck för något som kan formuleras på följande sätt: Det är nivån av energin under förmiddagen som kan ta eleverna in i det som behöver hända under eftermiddagen. Ni vet att ni har varit framgångsrika när er namnlapp har blivit kladdig: när den är nedfläckad av mascara, när den fått skrymslen av tårar. Då vet ni att ni gjort en skillnad i dessa ungdomars liv och att ni funnits där för dem i er närvaro med en kram.

Jag tror inte jag överdriver om jag säger att jag säkert gav iväg minst 100 kramar under denna dag. Vad kan väl betyda mer för en ungdom? I mitt möte med de fem ungdomar som fanns i min grupp under eftermiddagen, lärde jag mig att deras liv faktiskt är väldigt svårt. Vad det betyder att leva i två hem mellan sin mamma och pappa; vad det betyder att leva i ett hem med alkohol i vardagen? vad det betyder att leva ett till synes ’tryggt och normalt’ liv, men samtidigt ständigt vara retad och hånad av äldre syskon? Ungdomarnas berättelser berörde mig. Själv så fick givetvis även jag dela med mig utav mitt eget: ”Vad ni inte vet om mig…..”

När vi under eftermiddagen gjorde en övning som jag tidigare gjort i ett annat sammanhang, en övning som nu fick helt andra konsekvenser. Det var inte enbart ungdomarnas tårar som flödade utan även mina av att vara vittne till denna process. Vid hemkosten tillbaka till San Fransisco var jag emotionellt slut av det faktum som det innebär att vara i ett rum där över 100 personers känslor släpps lösa, men också oerhört tacksam och glad att ha fått bevittna. Det går att skapa transformering under enbart en dag. Det är underbart att se att förändring på ett personligt plan är möjligt.

Dagen avslutades med att ett tjugotal ungdomar aktivt bestämde sig för att fortsätta denna process på skolan. Genom att skapa ett Team så tar man aktivt ett gemensamt ansvar att inte tolerera att mobbing och föraktfullt beteende sker på den egna skolan, beteenden som skadar känslor – känslor som lagras i vår kropp tills det blir en ballong som brister.

Jag tänker att om ungdomar kan lära sig detta synsätt under en dag, vilket hopp utgör inte detta inför framtiden? Tänk om alla fick lära sig vikten av att ge uttryck för känslor istället för att förtrycka dem! Vilka skulle vi bli om vi aktivt och medvetet kan börja skapa detta också i vår svenska skola?

Läs mer om Challenge Day

Deras mission är att ge ungdomar och deras lokala sammanhang erfarenhetsbaserade program som demonstrerar att kärlek och kontakt är möjligt genom att hylla mångfald, sanning och autencitet. Jag fick veta att organisationen just nu förbereder en utbildning av 500 skolor i Holland. Min fråga är fortfarande, när är Sverige redo för denna typ av transformerande upplevelser?